Tänndalen

De är fascinerande. Skotrar. Lagom mycket brum och adrenalin. De bryter den totala tystnaden som komponerad med frosttäckta buskar målar utsikten ner mot dalen. Men kanske mest fascinerande är de för att de kör förbi här för att det inte finns något annat sätt att ta sig hit.

Vi bor mitt på ute på snösluttningen. När man tittar ut upp genom köksfönstret ser man inte ens horisonten, bara snö, snö, snö. Och lite längre upp... Längskidspåret.

Längdskidspåret är 2,5 km långt med lite uppför och lite nerför. Och min första dag på längdskidor skulle jag naturligtvis åka det 3 gånger, vilket jag får sota för idag när jag går omkring som om jag har en kamel mellan benen. Jag är livrädd för det som med näppe kan kallas nedförsbackar, och uppför är min åkning mer lik bambi på hal is för att använda en missbrukad liknelse. Nu kan jag med denna erfarenhet helt enkelt konstatera att när alla kära Friskis-ledare säger att det är viktigt att strecha sätesmuskeln för att vi har använt den såå mycket, är det något av en sanning med modifikation. Eller så har de helt enkelt aldrig åkt längdskidor. För nu vet jag hur det känns när man använt den såå mycket. Det kan hända att man måste ringa två gånger på mobilen för jag ska hinna dit och svara. Och min parkering vid köksbordet känns för tillfället något för långvarig.

Första dagen såg jag att det var hur mycket renar som helst som hade gått längs spåret! Det var runda fina spår med djupare nedtryckningar i framkanten. Jag var helt exotiserad och tänkte att jag kanske snart får se björnspår! Karin försökte lite varsamt berätta att ren-spåren kanske också kan va spår efter folks stavar. Ja, så kan det ju va...

Men egentligen är vi ju inte bara här för att åka skidor. Meningen är ju att vi ska skriva färdigt (?) vår c-uppsats, som för tillfället ligger minimerad i aktivitetsfältet. Där kommer den nog förbli den här kvällen i alla fall. Nu är vi lite mer sugna på fläskpannkaka och rödvin...