Action-Martina

Indiana Jones... Toppar listorna. Och har man en far som jag, och ingen fantasi så är det en utmärkt lösning för 53årsdagen. Nu, avklarat.

Kanske inte min grej... Andra sitter som stora tillbakalutade "WOOOW" när templet rasar i 3000 decibel, och jag håller för öronen och räknar hur många Polly jag har kvar. Och när de äntligen kommer fram till skattkammaren som jag nu väntat på i 2 timmar, undrar jag hur många missade samtal jag kommer ha.

Något är det med actiongenren, som inte fångat mig ännu. Tänker att jag kanske borde öva mig. För om jag börjar gilla det, så kanske jag kan bli en sån där actionfigur som jag alltid velat. Modig, slå sig, tuff, haha akta er bara! Action-Martina, here I come!

Men när jag går ut drar jag håret bakom örat och vill hem till min kvällspromenad. Se hur stora plommonkarten blivit, vattna smultronplantorna och rista peace-tecknet i lekplatsens grus.

Varför är jag inte lite mer action?




PS. Inga missade samtal.