Du låter mig inte bära mina stenar ifred.

Du vill att jag ska kasta dem.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider

-tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Du ser de bojor som jag trodde satt fast.

Och du vill att jag ska lossa dem.

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Du har visat mig något annat,

en frihet jag inte trodde var nånannans.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Livet Livet, darling!

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

-känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit som skapar världen.

Vi, tillsammans!

/Karin Boye