Ullared

Det är något speciellt som händer i min hjärna när jag kommer till Ullared.
Eller rättare sagt, det är något speciellt som händer i ALLAS hjärnor när man kommer dit.

Så fort man stiger ur bilen, hämtar sina 1, 2 eller 3 kundvagnar och entrar varuhuset blir alla priser SÅ billiga så att man bara MÅSTE allt. Tex en klocka med elvis-motiv, eller en jordgubbsdelare, för det är ju SÅÅÅ BILLIGT!

Efter att jag grundligt gått rader upp och ner, upp och ner, kännt på alla miljarder olika strumpor, sett ut den minst fula tröjan och tillslut kommit över den sista burken oliver från Tyskland kände jag mig ganska nöjd och gjorde en överslagsräkning på mina varors värde. Efter denna, något oväntade höga summa gick jag tillbaka med den näst fulaste tröjan, och alla eventuella julklappar som jag i ett svagt ögonblick fick för mig att jag skulle fynda. Kanske lite billigare? Max 1000 kr. Blir bra. Som en storhandling. Ja, bra Martina. Du är en fyndare.

Kassan. Syster yster är före och hon landar på 500. Puh, andas ut. Systrarna fyndare, here we come! Min tur. Jag undviker displayen med summan och ser istället kassörskan i ögonen.
-1886 kronor, tack!
Hur f*n kunde lite balsam och bakplåtspapper bli så mycket?
- Jajemän, säger jag och försöker förtvivlat att le och se ut som att jag fortfarande tycker att jag är en fyndare. Kan man be henne att dra av bearneisåsen? Och de där cocosbollarna som hunger-magen bestämde att jag skulle köpa? Nej, skäms.
Fram med kortet och hoppas på täckning.

Tur att mamma bjöd på mat.

Ullared, kap 2 kommer antagligen handla om hur Martina åker tåg med något för många Ullaredkassar utan platsbiljett. Det är ju billigare så.

Idag har varit en sån där bra dag.

Långmorgon med min darling.
Målade en fin tiger.
Pratade lite tyska.
Matsäck på medis.

Sedan, när jag satt med min bok utanför Pressbyrån, kom en man fram och sa:
-Det är små bokstäver i de där böckerna. Och sen pratade vi lite, ungefär 5 meningar. Hejdå, sa han sen, och gick.

Sen fikade jag med Nettan, underbar pecannötsbrownie.
Sen fikade jag med Emma. Hur mycket pastasallad som helst, och såå trevligt!
Godis på vägen hem.
Och nu spelar Tobias och Eric för mig.

Dagens tanke blir ändå:
Tänk om alla vore som mannen. Bara säga några trevliga ord till sin medmänniska. Jag ser dig. Du är här, precis som jag. Den lilla stora skillnaden.

Action-Martina

Indiana Jones... Toppar listorna. Och har man en far som jag, och ingen fantasi så är det en utmärkt lösning för 53årsdagen. Nu, avklarat.

Kanske inte min grej... Andra sitter som stora tillbakalutade "WOOOW" när templet rasar i 3000 decibel, och jag håller för öronen och räknar hur många Polly jag har kvar. Och när de äntligen kommer fram till skattkammaren som jag nu väntat på i 2 timmar, undrar jag hur många missade samtal jag kommer ha.

Något är det med actiongenren, som inte fångat mig ännu. Tänker att jag kanske borde öva mig. För om jag börjar gilla det, så kanske jag kan bli en sån där actionfigur som jag alltid velat. Modig, slå sig, tuff, haha akta er bara! Action-Martina, here I come!

Men när jag går ut drar jag håret bakom örat och vill hem till min kvällspromenad. Se hur stora plommonkarten blivit, vattna smultronplantorna och rista peace-tecknet i lekplatsens grus.

Varför är jag inte lite mer action?




PS. Inga missade samtal.

Duktiga-flickan-syndromet

Tillhör du en av dom som alltid;

¤ Gör lite mer än man behöver
¤ Helst inte avslöjar att man gjort lite mer än man behöver
¤ Säger Jajemän, det fixar jag!
¤ ...fast du egentligen INTE har lust, energi eller tid för det.
¤ Gärna tar på dig lite extra när almanackan är redan är full, för att andra inte ska behöva...
¤ Mår dåligt för alla andra och löser helst deras problem före dina egna.
¤ Och slutligen måste fullborda alla uppdrag med pedantisk perfektionism. Så fantastiska att omgivningen tappar hakan och aldrig har hört någon bättre idé, eller sett något mer enastående.

Om du har kryssat ja för alla påståenden är du en Duktig flicka, och det är fritt fram att anmäla sig till martyrklubben.

Innan du skickar in anmälningstalongen ska du sätta upp följande vers över sängen och meditera över den varje morgon innan du lämnar din bädd.

SNÄLLA FLICKOR KOMMER TILL HIMLEN,

ANDRA FLICKOR KAN KOMMA HUR LÅNGT SOM HELST.

Bädda inte sängen när du stigit upp. Martyrklubben vill inte ha några fler medlemmar.

Hälsningar
/en Duktig flicka som har redigerat det här blogginlägget ungefär 20 gånger för att det ska bli perfekt, och därmed inte lever som hon lär!

Ja visst gör det ont

Det finns ingen som bättre kan beskriva livets vackraste, jävligaste, jobbigaste och skönaste stunder på en och samma gång... Karin Boye.

Skulle försöka förklara något här, men det går inte. Boye ska stå för sig själv, sen är det fritt för egna tolkningar.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Ur diktsamlingen För trädets skull, 1935.