Nu blir jag trött!

Snart vägrar jag att sätta min hand på ett tangentbord mer innan nyår.

För alla er som tänkt att "det hade varit kul att skriva en c-uppsats nångång" ber jag er tänka om. Det är en förnedrande tanke! Och den bör utplånas till alla c-uppsatser också är utplånade.

Det är ett helvetesgöra, ett evighetsgöra och alla andra synonymer till ord med negativ klang.
När (läs: om) skiten blir färdig ska jag slänga den i den öppna spisen som jag inte har, och där ska den brinna, och brinna, och aldrig brinna upp!

Särskilt analysdelen ska jag först köra i en strimlar-maskin, riktigt jävla långsamt, samtidigt som jag skrattande ska utbrista "Tro inte att du är nåt, din äckliga text."

Ingen kommer någonsin att lägga en hundradel av en värdefull sekund för att ens slänga ett öga på den. Tio veckors arbete för ingenting!

Men namnet är bestämt:
SUCK ON THIS, JANNE BJÖRKLUND!

Så det så!

Ge dig tid...

Ge dig tid.

Framtiden inger inget hopp om du inte ger den tid.

Citatet kommer från en poet som nyss entrat banan.

Och är det inte ganska tilltalande? Men ändå avskräckande...

*

Jag tänker att det är sällan man ger saker och ting den tid de förtjänar, och i synnerhet inte framtiden. Har man ens tid att ge den tid? Ju mer tiden går, desto mindre framtid har man ju. Och om man ser till vad samhällets norm har för krav på vad det gäller karriär, tillfredställelse etc, så är det kanske inte helt oväntat att man känner sig stressad för att hinna med "allt" man borde göra.

Men hur gör man då för att ge framtiden tid?

Kan det handla om att istället leva i nuet? Och låta framtiden öppna sina egna dörrar? Att låta nuet skapa framtiden.?Lyssna på nuet och sin egen vilja?

Men att hela tiden vänta, vänta och se om det stora tillfället kommer... gör det då det? Ja, kanske, kanske inte, bara inte passiviteten får ta över. Kan det handla om att bestämma över sitt liv?

Så många stunder jag inte levt i nuet... Men vem orkar göra det hela tiden?

Jag vill inte låta detta inlägg sluta med ordet balans... men det lutar åt det. För jag finner ingen klok utväg, annat än att livet måste vara i balans.

Tänndalen

De är fascinerande. Skotrar. Lagom mycket brum och adrenalin. De bryter den totala tystnaden som komponerad med frosttäckta buskar målar utsikten ner mot dalen. Men kanske mest fascinerande är de för att de kör förbi här för att det inte finns något annat sätt att ta sig hit.

Vi bor mitt på ute på snösluttningen. När man tittar ut upp genom köksfönstret ser man inte ens horisonten, bara snö, snö, snö. Och lite längre upp... Längskidspåret.

Längdskidspåret är 2,5 km långt med lite uppför och lite nerför. Och min första dag på längdskidor skulle jag naturligtvis åka det 3 gånger, vilket jag får sota för idag när jag går omkring som om jag har en kamel mellan benen. Jag är livrädd för det som med näppe kan kallas nedförsbackar, och uppför är min åkning mer lik bambi på hal is för att använda en missbrukad liknelse. Nu kan jag med denna erfarenhet helt enkelt konstatera att när alla kära Friskis-ledare säger att det är viktigt att strecha sätesmuskeln för att vi har använt den såå mycket, är det något av en sanning med modifikation. Eller så har de helt enkelt aldrig åkt längdskidor. För nu vet jag hur det känns när man använt den såå mycket. Det kan hända att man måste ringa två gånger på mobilen för jag ska hinna dit och svara. Och min parkering vid köksbordet känns för tillfället något för långvarig.

Första dagen såg jag att det var hur mycket renar som helst som hade gått längs spåret! Det var runda fina spår med djupare nedtryckningar i framkanten. Jag var helt exotiserad och tänkte att jag kanske snart får se björnspår! Karin försökte lite varsamt berätta att ren-spåren kanske också kan va spår efter folks stavar. Ja, så kan det ju va...

Men egentligen är vi ju inte bara här för att åka skidor. Meningen är ju att vi ska skriva färdigt (?) vår c-uppsats, som för tillfället ligger minimerad i aktivitetsfältet. Där kommer den nog förbli den här kvällen i alla fall. Nu är vi lite mer sugna på fläskpannkaka och rödvin...